torsdag 5 november 2015

Att lita på Herren

Okej, det var jättelänge sedan jag skrev, jag vet. Jag vill varna för att det här kommer bli ett långt inlägg.
Nu har det gått ett år sedan skilsmässan gick igenom och jag har haft mycket att hantera, bearbeta och fundera på.
Jag kände för ett år sedan att jag kunde inte bo kvar i Helsingborg. Det gjorde ont att varje söndag träffa min ex-man, att behöva se honom. Jag ville bara fly från hela skilsmässosituationen, långt bort, var som helst bara det inte var Helsingborg.
Först tänkte jag att Ludvig och jag skulle flytta till Jönköping men jag ville inte att han skulle splittras från sina kompisar det räckte med att hans familj hade splittrats. Jag funderade på var vi skulle ta vägen.
Tanken slog mig att vi skulle bosätta oss i Lund. Det var ju en bra idé. Jag skulle komma närmare jobbet i Malmö och Ludvig som planerade att söka gymnasieutbildning i Lund skulle inte behöva pendla alls.
Efter att ha pratat med Ludvig om det började jag i slutet av förra året anmäla mig till många olika hyresbolag och där jag gjorde intresseanmälningar. Jag kontaktade vänner i Lund för att se om de hade några kontakter och kunde hjälpa mig få en lägenhet. Jag började be om att vi skulle få en lägenhet i Lund. Allt kändes jättebra och jag tänkte att det här är rätt och Herren kommer hjälpa mig med det jag vill.
Tiden gick och ingenting hände (det är inte lätt att få lägenhet i Lund). Jag började så smått misströsta men fortsatte be och leta. Jag fick lite erbjudanden från Lunds kommunala fastigheter men blev aldrig erbjuden att komma på visning.
Jag började oroa mig. Tänk om det va så att det var meningen att jag skulle vara kvar i Helsingborg och inte flytta alls!
I maj kände jag mig ganska nedslagen och bad min gode vän Nisse om en välsignelse. Vi satt och pratade en stund innan och jag förklarade att jag inte fått någon lägenhet i Lund. Han frågade då: Är det vad du vill då, att flytta till Lund? Frågan kom så plötsligt och jag insåg att jag inte visste vad jag ville. Allt fungerade ju ganska bra, det gjorde inte lika ont längre. Jag funderade mycket på den frågan och jag kom inte fram till något svar. Jag började resonera att om jag inte flyttar till Lund så kan jag nog överleva i Helsingborg i alla fall.
Sommaren gick och jag började mer och mer känna mig tillfreds med att bo kvar i Helsingborg men jag fortsatte att anmäla intresse till lägenheter i Lund.

En kväll i början av september gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle klara av och efter den kvällen lättade allt. Jag accepterade det faktum att jag skulle vara kvar i Helsingborg och att både jag och Ludvig skulle fortsätta pendla till skola och arbete och jag kände mig tillfreds med det.
När vänner frågade hur det gick med lägenhet sa jag att jag inte fått någon men att jag trivs i Helsingborg och att jag nog ska vara kvar här.

Men helt plötsligt vändes allt. I måndags fick jag ett sms om att jag tillsammans med tre andra familjer var välkommen på visning på en trea i Lund. Visning skulle vara dagen efter, på tisdagen kl. 16:00. Jag blev alldeles kall i magen. Vad var det här?! Varför kom detta nu när jag förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg? Jag funderade en stund och meddelade sedan att jag skulle komma på visningen.
Jag hade hoppats att jag skulle känna direkt när jag kom in i lägenheten om jag ville ha den eller inte men det gjorde jag inte. Jag kände ingenting. Jag pratade med de som bor i lägenheten nu och med hon som var representant från fastighetsbolaget. Vi hade ett trevlig samtal och lägenheten var fin men den gjorde inget större intryck på mig. Området däremot var underbart. Efter visningen ringde jag Ludvig och en av mina systrar och efter att ha pratat med dem bestämde jag mig för att meddela att jag ville ha lägenheten. Jag hade fått veta att vi skulle få svar torsdag eller fredag så när jag meddelat mitt intresse la jag allt åt sidan.

Onsdag förmiddag kl. 10:58 ringer mobilen. Det är representanten från fastighetsbolaget som ringer. Hon säger att hon fick så gott intryck av mig och frågar om jag vill ha lägenheten. Jag blev chockad och glad. Oj vad fort det gick! Jag svarar att det är klart jag vill ha den och samma kväll skrev jag på kontraktet. I början av januari 2016 flyttar vi till Lund!

Jag har funderat på varför detta sker just nu och inte för ett år sedan. På måndagen efter erbjudandet kommit pratade med min vän Amanda och förklarade allt. Jag förklarade att jag hade en klump i magen och inte visste om jag ville flytta och att jag hade förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg. Hon sa då till mig att det kanske var så att jag var redo att flytta nu för att jag har gått vidare, att nu blir det ingen flykt längre utan nu blir det istället nästa steg i livet. I tisdags innan jag skulle på visningen ringde min syster Bella och sa exakt samma sak som Amanda.

Jag tror de har rätt. Herren visste när jag var redo att gå vidare och bryta upp från Helsingborg. Hade jag flyttat för ett år sedan hade det varit en flykt och jag hade inte klarat det jag gjorde i september, det hade nog inte ens blivit av. Men idag ett år senare är det en helt annan sak. Även om det varit tillfällen när jag misströstat är jag oerhört tacksam idag för det senaste året. Jag har fått insikter om mig själv. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig tro, tålamod, förtröstan, styrka, tacksamhet och mycket, mycket mer.

Så här är det ofta. Jag vill något som jag tycker är bra och helt rätt vid en speciell tidpunkt (helst igår) men Herren vet vad som är rätt, och när det är rätt tidpunkt. Som äldste Neal A. Maxwell sagt: Faith in God includes faith in God´s timing. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång....

Bilden har hämtats härifrån


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar